LFK:are såg stjärnor

Med en laserpekare visar Henrik Svensson, segelflygare och amatörastronom, var polstjärnan finns och hur man kan hitta den med utgångspunkt från stjärnbilden Karlavagen.

– Man drar en linje från de två bakre stjärnorna, ungefär fem gånger avståndet, och där är den. Ungefär en grad från himmelspolen.

Därefter trycker han på några knappar på sitt jättestora, datorstyrda teleskop som automatiskt letar upp Orionnebulosan, ett gigantiskt gasmoln där stjärnor föds. Det ligger 1300 ljusår från jorden och några av stjärnorna vi kan se är bara ett par miljoner år gamla.

Vi får därefter se Krabbnebulosan, som utgör resterna av en stjärna som exploderade år 1054. I teleskopet ser den mest ut som lite dis, men när det begav sig var den ett av himlens mest ljusstarka objekt och kunde ses utan kikare mitt på dagen.

När Henrik riktar teleskopet mot vårt solsystems största planet, Jupiter, säger han:
– Det här är lite mer ’rock ’n’ roll’, och idag har vi tur, fem av dess månar är synliga.
Och förvisso; med lite finjustering och några filter kan vi se både månar och gasplanetens karaktäristiska ringar på ytan. 

Sikten mot himlen är klar, förutom ett skikt med höga moln som närmar sig från söder, och det är kallt. Riktigt kallt. För att hålla värmen i tårna stampar vissa med fötterna i marken, men det får man inte göra. Vibrationerna fortplantar sig till teleskopet och bilden blir suddig. Vi går istället in i Herrljunga flygklubbs stuga och äter korv som Torbjörn Hägnander grillat med hjälp av tändvätska och en liten smula grillkol. Det smakar delikat och värmer gott, varpå Henrik mellan korvtuggorna fortsätter att berätta om sitt stora intresse för astronomi.
– I min ungdom hade jag funderingar på att utbilda mig till astronom, men det verkade inte vara någon vidare arbetsmarknad.
Kunskapsnivån är ändå mycket hög och han berättar om universums expansion, mörk materia och om den brittiske forskaren Stephen Hawking. Fysiska principer och teorier varvas med spekulationer om ifall självaste Einstein möjligen hade fel om relativitetsteorin.

Undertecknad, vars begränsade fattningsförmåga snabbt blir obehagligt påtaglig i dylika situationer, inser ännu en gång varför en karriär som partikelfysiker inte är tänkbar. Men denna kväll med stjärnor och planeter är ändå mycket intressant och givande.

Ett stort tack till Henrik Svensson för en synnerligen initierad föredragning. Och ett lika stort tack till Torbjörn Hägnander för att han arrangerade.